Metal i Teheran

I Iran tvingas musiken hitta nya vägar. Att spela i hemlighet, det vill säga “underground”, är vardag för de många musiker som spelar metal, rap och alternativ pop/rock. Internet är en väg att nå ut och Skandinavien ett önskeresmål för iranska metalband.

“Vi kommer aldrig att spela på scen framför en stor publik. Men det har aldrig varit vårt mål. Vårt mål är att väcka en känsla av tillhörighet i de människor som lyssnar på vår musik. Och att bara få fortsätta spela eftersom vi tycker om det. För mig är det ett sätt att överleva. Precis som jag behöver luft och vatten.”

Musiker och kulturutövare som berör

Så berättar Narek i black metal-bandet Avarayr. Deras musik är mörk, men inte ideologisk eller religiös. De gör musik om naturens kraft och människans kopplingar till den, inspirerade av persisk och armenisk folkmusik. De tre medlemmarna i bandet tillhör alla den armeniska minoriteten i Iran. Deras vardag präglas av utanförskap, men de har Avarayrmöjlighet att få små gig i slutna sällskap med endast armenier. Det är på gott och ont, eftersom de inte kan spela för de persiska fansen – och de är många.

Det är genom iranska vänner jag får kontakt med metal-musiker som berättar om dagens undergroundscen i Teheran som denna krönika handlar om. Det är genom iranska vänner som jag har fått upp ögonen och insett hur olika våra samhällen är att leva i som musiker och kulturutövare. Det är tillsammans med iranska vänner som är aktivister, författare, poeter och musikälskare som jag sörjer över hur begåvade människor i Iran inte kan uttrycka sig som de önskar utan fara för sin säkerhet.

Samtidigt som jag är glad över att ha träffat mina vänner, sörjer jag ett land som dräneras på konstnärer, musiker och författare. Men vi lever i en global värld och vi kan idag nå varandras världar på olika sätt. Och dessutom är människors längtan större – musiker i Iran hittar vägar att kringgå förbud och censur.

Musik förbjöds – men viss musik tillåts

I Iran behöver man passera genom ett nålsöga för att få tillåtelse att spela offentliga konserter, om man vill behålla sin egen musikaliska agenda. De flesta alternativa band – det vill säga rock, indie, metal och rap – kanske inte ens försöker. Försöker man, gör man det med instrumentella versioner, eftersom texterna anses oförenliga med islam. Traditionell persisk folkmusik och viss pop spelas offentligt, men allt som anses förkastligt med hänvisning till Koranen är förbjudet – haram. Koranen fördömer inte musik, men iranska uttolkare av islamisk teologi har en ambivalent inställning till musik och vad den kan innebära för de som lyssnar.

Trots att Iran har en oerhört levande musiktradition som går tillbaks till tiden före Islam, är det moderna musiklivet idag inskränkt sedan revolutionen 1979. Då förbjöds offentliga konserter, radio- och tevesändningar som innehöll västerländsk musik eller iransk popmusik. Kvinnor är än idag förbjudna att sjunga solo framför en publik som består av både män och kvinnor, men får lov att spela instrument på scen och sjunga back vocals, om de är minst tre i kören.

Pop, folk, funk – en svunnen era

På 60- och 70-talen växte musikindustrin i takt med shahens enväldiga och västflörtande politik. Decennierna innan revolutionen bjöd på inhemsk pop, folk, funk och psychedelia i Iran. Liksom i andra länder gick en våg av folkmusik och chanson genom Iran. En vacker samlingsskiva från den blomstrande epoken är Pomegranates, utgiven 2010. När jag lyssnar på dessa låtar, blir jag helt förälskad. Det är musik som svävar mellan traditionellt persiskt, pop och funk. Sångerna ger en filmisk känsla av att mingla på cocktailparty med 60-talslook i Teheran.

Under shahens diktatoriska styre ökade de sociala klyftorna, säkerhetspolisens makt växte och människor från olika samhällskikt och olika religiös bakgrund enades i motstånd. Musiker tog aktivt del i protesterna med folksånger innehållande politiska budskap. Protester och mobilisering ledde så småningom fram till revolutionen 1979. Som bekant blev folkets revolution kidnappad, snart kom ett nytt maktvälde med religiösa förtecken och offentlig musik förbjöds (förutom religiös). Då seglade popmusiken åter in, men nu som en symbol för frihet och motstånd. Popkassetterna cirkulerade på en växande svart marknad.

Att inskränka offentlig musik, gjorde snarare att fler blev intresserade av att utöva den, berättar Heather Rastovac som forskat om musikscenen i Iran. Iransk traditionell folkmusik från den pre-islamistiska eran återuppstod med nytt stort intresse. I slutet av 80-talet och på 90-talet lättade det religiösa styret på trycket och man har tillåtits att spela, producera och distribuera just persisk folkmusik (utan politiskt budskap.)

Dette indlæg blev posted i Kronikken og tagged , .

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *